Hoppande Musen

Det var en gång en mus. Han var upptagen, som alla möss, med sysslor som möss har.

I bland hörde han ett ovanligt ljud som fick honom att lyfta sitt huvud, kisade med ögonen för att se, med morrhåren fladdrande i vinden.

Samtidigt som han undrade var det var för ljud.En dag gick han fram till en annan mus och frågade: "Hör du också det där rytande ljudet i dina öron, bror?”

"Nej, nej", svarade den andre musen, utan att lyfta upp sitt huvud från marken. "Jag är upptagen, prata med mig senare.”Musen ryckte på axlarna och fortsatte med sina sysslor, bestämd på att glömma hela saken. Men där var det där rytande ljudet igen...

En dag beslutade sig musen för att undersöka vad det var för ett ljud. Han gav sig av iväg från de andra, upptagna mössen, och lyssnade efter ljudet när någon sade:

"Hej lille bror.”

Musen blev så rädd att han höll på att hoppa ur skinnet.

"Hej", sade rösten igen.

"Det är jag, bror Tvättbjörn. Vad gör du här alldeles ensam"?

Musen rodnade.

"Jag hör ett rytande ljud i mina öron och jag undersöker vad det är.”

"Det är floden du hör", svarade Tvättbjörnen.

"Floden? Vad är floden för något", svarade Musen.

"Följ med mig och jag ska visa dig Floden", sade Tvättbjörnen.

Den lille Musen var fruktansvärt rädd, men han var också besluten att en gång för alla ta reda på vad det rytande ljudet var. "När detta är avslutat kan jag återvända till mitt arbete" tänkte han.

Slutligen kom de till Floden! Den var enorm och tog andan ur den lille Musen som inte kunde se över den, för den var så enorm. Den röt, den sjöng, den grät och dundrande på sin väg.

"Den är kraftfull" sade Musen.

"Den är en underbar”, svarade Tvättbjörnen. "Men låt mig presentera dig för en vän, Grodan.

"Hej, lille bror, sade Grodan. "Välkommen till Floden. Jag måste gå nu men var inte rädd, lille bror, för Grodan tar hand om dig", sade Tvättbjörnen och fortsatte efter flodkanten.

Musen närmade sig vattnet och kikade ner i det. Han såg en liten skrämd mus där nere.

"Vem är du?" Frågade musen. "Är du inte rädd att vara så långt ut i den stora Floden?"

"Nej", svarade Grodan. "Jag är inte rädd, jag är vattnets beskyddare. Skulle du vilja ha lite kunskap?"

"Kunskap till mig?" Frågade musen. "Ja, ja om det är möjligt"

"Huka dig så lågt du kan, sedan hoppar du så högt du kan", sade Grodan.

Musen gjorde som han blev tillsagt och när han hoppade upp såg han de heliga bergen.              

Den lille musen kunde knappt tro sina ögon när han plötsligt landade rakt i floden. Han blev rädd och kravlade sig tillbaka upp på flodkanten. Han var genomvåt och nästan död av skräck.

"Du lurade mig" sade han till Grodan.

"Du är inte skadad, låt inte din rädsla och din ilska förblinda dig. Vad såg du" frågade Grodan.

"Jag såg det heliga berget"

"Och nu har du ett nytt namn", sade Grodan. "Ditt namn är "Hoppande Musen".

"Tack, Tack så mycket. Nu vill jag återvända till mitt folk och berätta vad jag sett och vad jag varit med om".

Hoppande Musen återvände till sin värld. Men återvåndandet blev en besvikelse. Ingen ville lyssna på honom, och då han var våt - utan att det regnat - blev många rädda för honom. De trodde att något djur försökt äta upp honom och att det våta var saliv från det djuret. De visste, att om musen överlevt ett rovdjurs gap, så var han säkert farlig för dem också.

Hoppande Musen försökte återgå till sitt gamla liv, men han kunde inte glömma sin vision om det Heliga berget.

En dag gick han till utkanten av mössens hem och tittade ut över prärien.

Skyn var full av örnar. Hoppande Musen hade bestämt sig för att gå till det Heliga berget. Han samlade allt sitt mod och sprang i full fart ut på den öppna prärien. Han sprang ända till han kom till en plats där det växte salvia. Där såg han också en gammal mus.             

"Hej och Välkommen", sade den gamla musen.

Hoppande Musen var fascinerad, vilket ställe! Platsen med saliva var ett himmelrike för möss. Frön och massor av saker att sysselsätta sig med.

"Detta är verkligen ett underbart ställe. Örnarna kan inte se dig heller"

"Ja men du kan se alla varelserna som lever på prärien härifrån, bufflarna, antiloperna, hararna och prärievargarna.”

"Det är fantastiskt. Kan du se floden och det Heliga berget också"?

"Ja och nej.” Jag vet att det finns en underbar flod. Men jag är rädd att det Heliga berget bara är en myt. Glöm din passion att hitta det och stanna här med mig".

Den gamle musen tyckte att Hoppande Musen var tokig som skulle ge sig ut på prärien, med alla sina faror, för att leta efter det Heliga berget. Men trots att det var svårt för Hoppande Musen att lämna den trygga platsen sprang han ut på den öppna prärien ännu en gång.

Där ute såg han många underbara saker för en mus, såsom nötter, vatten, bär, hålor att utforska och gräs att bygga bo med. Plötsligt fick han höra någon som andades tungt. Det var en stor Buffel som låg framför Hoppande Musen.

 "Hej min bror", sade buffeln. "Tack för att du hälsar på mig"

"Hej du underbara varelse", sade Hoppande musen. "Varför ligger du här?"

"Jag är döende", sade buffeln. Och min kunskap säger mig att bara ett öga från en mus kan göra mig frisk. Men lille bror, det finns ju inga möss".    

Hoppande Musen var chockad. "Ett av mina ögon, ett av mina små ögon", tänkte han. "Han kommer att dö om jag inte ger honom ett av mina ögon. Han är ett sådant underbart djur att jag inte kan låta honom dö. Han sade till buffen:

"Jag är en mus. Och jag kan inte låta dig dö. Jag har två ögon, du kan få ett av dem."

I samma ögonblick han saft detta, flög det ena av hans ögon ut ur hans huvud och buffeln blev frisk.

"Tack ska du ha, lille broder. Jag känner till din önskan om att komma till det Heliga berget och ditt besök vid Floden. Spring under min mage så ska jag föra dig till foten av det Heliga berget. Du behöver inte vara rädd för örnarna, de kan inte se dig när du springer under mig.

Hoppande musen sprang under Buffeln, säkert gömd, men med bara ett öga var det skrämmande. Buffelns stora hovar skakade marken varje gång han tog ett språng. Slutligen stannade de.

"Här måste jag lämna dig, lille broder", sade Buffeln.

Hoppande Musen började undersöka den nya omgivningen när han plötsligt sprang på en grå varg som satt där utan att göra något alls.

"Hej broder varg"

Vargens öron blev alerta och dess ögon sken. "Varg, varg, Ja, det är vad jag är. Jag är en varg". Men sen blev hans minne suddigt och det tog inte lång stund innan han satt tyst igen, totalt utan minne om vem han var.

"Vilken underbar varelse, men han har inget minne", sade Hoppande Musen. Han satt där en stund och bestämde sig sedan.

"Broder varg", sade Hoppande Musen.

"Varg... varg", sade vargen.

"Snälla lyssna på mig, jag vet vad som skulle göra dig bra igen. Ett av mina ögon. Jag vill ge det till dig. Du är en så mycket finare varelse än jag, en liten mus. Snälla ta emot det."

När han slutade prata flög det andra ögat ut ur hans huvud och vargens fick tillbaka sitt minne.

Tårar strömmade nerför vargens kinder, men det kunde hans lilla bror inte se, för han var nu blind.

"Du är en underbar bror", sade vargen, "för nu har jag fått mitt minne tillbaka. Men du är blind. Jag är det Heliga bergets guide. Jag vill leda dig dit. Där finns en stor kunskapssjö. Den mest underbara skön i världen. Alla världar reflekteras i den. Folket, deras byar och alla varelser på prärien."

"Snälla led mig dig", sade Hoppande Musen.

Vargen ledde honom genom skogen, till kunskapens sjö. Hoppande Musen drack av vattnet och vargen beskrev omgivningens skönhet för honom.

"Jag måste lämna dig nu, för jag måste återvända så att jag kan guida andra, men jag stannar så länge du behöver mig", sade Vargen.

"Tack ska du ha, min bror. Men trots att jag är rädd för att vara ensam vet jag att du måste gå.      

Hoppande Musen satt där ensam. Skakande av rädsla. Det var ingen idé att springa. Han var blind, men han visste att en örn kunde hitta honom där han var. Han kände en skugga komma över sig och hörde ljudet av en örn. Han värjde sig mot chocken. Då slog örnen till. Hoppande Musen somnade. Så vaknade han upp igen. Överraskningen över att leva var underbar, men nu kunde han åter se! Allt var suddigt men färgerna var vackra.

En suddig skepnad kom mot Hoppande Musen.

"Hej broder, vill du ha lite kunskap?", sade en röst.

"Kunskap till mig? Ja, Ja tack".

"Huka dig då så lågt du kan och hoppa sedan så högt du kan."

Hoppande musen gjorde som han blivit tillsagd och när han hoppade tog vinden tag i honom och förde honom högre.

"Var inte rädd", sade rösten. "Känn vinden och ha tillit"

Hoppande Musen gjorde så. Han slöt sina ögon och vinden förde honom högre och högre och högre.

Hoppande Musen öppnade sina ögon, nu såg han klarare och ju högre han kom, ju klarare såg han.

Hoppande Musen såg sin gamla vän Grodan, nere vid kunskapens sjö:

"Du har ett nytt namn", ropade Grodan; "Du är Örn".