|
To be, or not to be: that is the question:
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them?
To die: to sleep; No more;
and by a sleep to say we end
The heart-ache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to, 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd.
To die, to sleep; To sleep: perchance to dream:
ay, there's the rub;
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause: there's the respect
That makes calamity of so long life;
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's contumely,
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin?
who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscover'd country from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action…
|
|
Att vara eller icke vara, det är frågan
Är det modigast att tåla
ett vidrigt ödes hugg och pilar,
eller att ta till vapen mot ett hav av plågor
och dräpa dem beslutsamt?
Att få dö – att sova, inte mer,
och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk,
de slag och stötar som köttet fått till arvedel -
det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om.
Att dö, att sova… sova, kanske drömma
-ja, det är stötestenen!
Vilka drömmar ger dödens sömn,
när vi har kastat av oss all jäkt
och kapat livets ankartross?
Den tanken hejdar oss, och det är den
som gör eländighetens liv så långt.
Vem ska tåla världens gisselslag,
tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,
föraktad kärleks pina och lagens tröghet?
Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger
den tåliga förtjänsten?
Vem tålde livet
om han kunde göra sig kvitt
allt detta bara med en dolk?”
Vem skulle dra på bördorna
och stöna och svettas under livets ok,
om inte vi fruktade för något efter döden,
det oupptäckta landet
från vars gräns ingen har återvänt?
Det lamslår viljan,
och hellre bär vi våra vanda plågor
än flyr till andra som vi inte känner.
Den inre rösten gör oss alla fega.
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av högsta vikt och flykt
kan falla platt och mista namnet handling…
|
